Det är svårt att befinna sig någon annanstans än i nuet när man ekiperar sig. En liten, gnällordentlig röst har ändå gjort sig mer hörd de senaste åren och ställer frågan ”Kommer du vilja ha detta om ett decennium?”.
Svaret blir naturligtvis ja på de höga silverstövlarna, pälsarna i regnbågens alla färger, glitterörhängen och högmidjade byxor. Mer tveksamt blir ju minikjolar, skjortor med dubiös kragform och extremhöga klackar (tänk ”Paradise Hotel” British Edition).
För femton år sedan bedrev jag, åtminstone invärtes, en hatisk kampanj mot ”tråkiga trettioplussare/mammor”. Jag skulle minsann aldrig klä mig i svart eller ännu värre – svensk design! Och här står jag nu som ett fait accompli-stilbrott, helt osann mot mig själv och tidigare värderingar. Det känns oerhört moget att kunna ändra sig, och jag tycker även att det orange ursäktar mitt förfall in i svennig tristess.
Blus/L’ecole National, kjol/House of Dagmar, stövletter/Jennie Ellen, örhängen och jacka/vintage
